Varning! för roman-inlägg, men ta och läs ändå...! ;)

då var det gjort. över. jag hade kunnat kritisera mig hur mycket som helst nu här i bloggen. Men det tänker jag inte göra. För jag är grymt stolt över mig själv, att jag gått retorik-kursen och stått inför en betydligt större och mer varierad publik idag än vad jag har fått möta på skolan under mina tal. Jag känner att jag verkligen är stolt över mitt tal, orden som jag har formulerat ihop. Men samtidigt blev jag lite besviken. Det är ett tal som handlar om att man ska våga vara sig själv och tro på sig själv. Man ska inse att man är bra. Och att det inte finns något som stoppar oss, utom vi själva. Det är ett självsäkert tal som jag önskar att jag hade kunnat förmedla med lite mer självsäkerhet. Fast vi alla har ju vart med om situationer då vi är piss-nervösa!!!? Inte för att jag var det innan mitt tal, inte alls faktiskt. Men ju längre in i talet jag kom desto mer började min röst darra. Vilket såklart gör att man tänker på det och tappar lite fokus. (Vad det var som fanns inne i mig då, eller vad mina tankar inom mig handlade om då, håller jag för mig själv). Men helt ärligt så känner jag att jag skiter i hur rösten än ville brista, hade den gjort de, så fine! Man är inte mer än människa. Nu känner jag bara efter den här upplevelsen, att jag vill hålla fler tal. Jag hade gärna klumpat ihop en massa personer i ett rum och bara pratat och pratat om något som intresserar mig och som berör fler. För efter idag, nu när jag har upplevt den värsta paniken jag har känt när jag pratat inför folk tror jag, så känner jag att jag bara vill göra det bättre. Jag mår inte dåligt över idag, kommer inte bry mig mer om det här! Faktiskt! Egentligen hade min osäkerhet idag istället kunnat göra att jag aldrig mer ville ställa mig på en scen. Men nej, tvärtom känner jag. Och det är det som har varit så viktigt med den här retorik-kursen att få lära sig. Att man DÖR inte av ett misstag, en felsägning, lite nervöst stammande, en torr mun eller som jag idag, ett darrigt avslut! NEJ, man är inte mer än människa och det är hur vanligt som helst att bli lite pirrig.

Var precis tvärtom till det jag ville få sagt i talet, för just DU är speciell!, när du lämnar min blogg nu, ha med dig i tanken att det inte finns någon som kan stoppa dig. Så länge du tror på dig själv och vågar stå för det så kan DU komma hur långt som helst. Vik inte ner dig för andra, utan inse att så länge din vilja finns så kan du lyckas med vad du vill!